BIORECENSIONER

DEEP BLUE SEA
Regi: Terence Davies, 2011
Medverkande: Rachel Weisz, Tom Hiddleston, Ann Mitchell m.fl.

Nä, det här är inte en nyinspelning av Renny Harlins hajactionfilm med samma namn. Men man önskar nästan att det vore. Ty inflationen i historisk romantik börjar bli påfrestande. Det börjar melodramatiskt deluxe. Ett självmordsbrev ljuder över förtexterna och till dramatiskt fiolspel öppnas gasspjället i en Londonvåning någon gång kring 1950. Ögon tåras, gammal kärlek rostar medan den svallande förälskelens kyssar är desperata som luften vi andas. Deep blue sea är välspelad och talar rätt fritt om tabun kring självmord och otrohet. Tyvärr är det också här det känns för dramatiskt i sin brittiska återhållsamhet. Precis allt är på liv och död och uppförstoras därmed nästan på randen till satir, om man är på det humöret. Främst är det faktiskt de ständigt manipulerande stråkarna i filmmusiken som sänker betyget på grund av dess övertydlighet. Som historiskt romantiskt drama känner man ändå igen sig, och känns genren inte sliten för tillfället är Deep Blue Sea åtminstone värd ett besök.
JONAS DANIELSSON

REVOLT
Regi: Jens Lien, 2011
Medverkande: Åsmund Høeg Eliassen, Sonja Richter, Sven Nordin m.fl.

Nikolaj är på randen till de värsta pubertetsåren när en tragedi drabbar hans familj i miljonprogrammet där han växer upp. Pappan blir deprimerad och den ljusa framtiden tycks plötsligt dyster, men Nikolaj lyckas hitta någon slags ventil i punkmusiken. När pappan återfår livsgnistan verkar han tappa alla hämningar och försöker bli ett med Nikolajs tonårsuppror. Inte så uppskattat av sonen precis. Revolt påminner i stilen om Moodyssons uppgörelse med proggen i Tillsammans och om ungdomstiden i Tjenare kungen och lägger sig tidsmässigt mitt emellan de båda. Det svämmar över av nostalgiska gitarriff, låtar och estetik samtidigt som uppbrottet från det trygga och invanda känns både spännande och utmanande i miljonprogrammens Norge. Filmen är något utstuderad då allt är precis rätt. Det tycks omöjligt att exakt det som blivit punkens symboler skulle nå Norge exakt samtidigt 1978 och att till exempel Ramones Road to Ruin hunnit till skivaffären med sådan precision. Punkens avpolitiserade utgångspunkt är spot on om en generation mot allt, utan lösningar och en känsla av hopplöshet. Trots denna starka sympatisering med alternativrörelser kan nog alla känna igen sig i alla känslor av utanförskap och uppror som i stora drag är rätt universella tonårskänslor. Kontentan? Ännu en norsk film att med glädje besöka!
JONAS DANIELSSON

ALBERT NOBBS
Regi: Rodrigo García, 2011
Medverkande: Glenn Close, Brendan Gleeson, Janet McTeer m.fl.

Hur man bryter mot genusnormer är ju verkligen på tapeten just nu när människor går igång på håriga armhålor. Albert Nobbs vet att det här med kön är kontroversiellt eftersom han lever i det sena 1800- talets Irland. Som betjänt på ett fashionabelt hotell i Dublin är det viktigt att alltid vara korrekt och inte avvika. Att vara ett med tapeten har således blivit en del av honom. Samtidigt bär han på en dröm att släppa ut sitt sanna jag, starta en tobaksaffär och leva ett mindre kuvat liv. Glenn Close klär ut sig till manlig betjänt och ställer frågor om genus och könstillhörighet, men behandlar också ämnet klass på ett mindre utstuderat sätt. Close har både producerat och skrivit filmens manus vilket gör det tydligt att det är för henne en viktig fråga. Kanske lite för viktig för att lämna bort huvudrollen, för det hade varit lite roligare att kunna låta sig luras av Nobbs än hela tiden tänka ”Glenn Close” när hon rör sig genom filmen. Det är dessutom inte det storspel jag förväntade mig av Close efter alla de nomineringar, och även priser, hon fått för rollen. Albert Nobbs är en viktig film, och har därigenom genast skrämt bort otaliga biobesökare som dessutom får höra att den är lite för långsam och tyngd av sitt budskap. Trots det ska du ge filmen en chans då den varje minut växer sig tätt inpå och berättar om mänskliga drömmar och möjligheter att leva som man själv vill.
JONAS DANIELSSON

FRIENDS WITH KIDS
Regi: Jennifer Westfeldt, 2011
Medverkande: Jennifer Westfeldt, Adam Scott, Maya Rudoplh m.fl.

Bästisarna Jason och Julie är de enda två singlarna i kompisgänget och har inga tankar på barn när det plötsligt tycks krylla av dem. Det mest skrämmande tycks vara hur det påverkar deras kompisar negativt genom allt tjat och avsaknad av sexliv. De två beslutar sig för ett praktiskt arrangemang där de skaffar barn utan allt känslomässigt trams som förstör livet. Singellivet deluxe + barn = geni! Ja, upplägget är väl rätt förutsägbart. Det kommer bli en annan summa av den matematikövningen. Men ska sanningen fram är Friends with kids både uppfriskande och mossig samtidigt. Som med alla amerikanska filmer (eller, ja nästan alla filmer överhuvudtaget) är det det normala familjelivet som ändå är det gulligaste. Men vid sidan av detta händer det också att saker kan vara bra ändå, fast tvåsamheten kanske inte fungerade som det var tänkt - och det är faktiskt ovanligt i romantisk komediform. Filmen presenteras med lite udd, vilket inte minst blir tydligt när en av huvudpersonerna RÖKER, men saknar egentligen den riktiga spetsigheten. För oss som är eller har friends with kids är dock igenkänningen hög vilket gör filmen till en både rolig, men kanske mest skrämmande, spegelbild av livet.
JONAS DANIELSSON