SIONER BIORECENSIONER RECENSIONERRECENSIONREC

TRÄDET

Regi: Julie Bertucelli, 2010
Medverkande: Charlotte Gainsbourg, Aden Young, Ryan Potter m.fl.
Distribution: Folkets Bio

En pappa avlider oväntat och lämnar efter sig en familj fylld av saknad och ekonomiska problem. Mamman Dawn gräver ner sig i sorg men lyckas luras till ytan när dottern plötsligt får för sig att pappan på något vis lever i det stora fikonträdet på gården. Trädet blir en helig plats där Dawn och barnen på något sätt kan lära sig att förhålla sig till sin saknad.
Det bara skriker ”drama” om Trädet. En film som fokuserar på hur en familj genomlever sorgen
efter en älskad far och familjeförsörjare kan kanske inte vara annat än drama. Att historien vägrar släta över traumat med indiehippa absur- diteter eller distanserande utbrott är också filmens absoluta styrka. Det gör att Trädet liksom blir på riktigt och återhållsam på gränsen till out- härdlig, som yngsta barnet i filmen så passande påpekar: ”Ingen gråter? Det är så det är när män- niskor är riktigt ledsna”.
Det är lite fantasy över Trädet trots att den i grunden är en hyperrealistisk redogörelse för en familj i kris. Det är främst balansen mellan dotterns benfasta tro och det vardagliga som gör oerhört mycket för upplevelsen av filmen, lagom mycket mystik gör att man kan närma sig sorgen utan att det blir alltför övertydligt och enkelt.

JONAS DANIELSSON

WINTER’S BONE

Med: Jennifer Lawrence, John Hawkes, Kevin Breznahan m.fl. Regi: Debra Granik Speltid: 1 tim 39 min
Censur: 15 år

Ångestwood, USA. Här matar tomögda småbarn familjens hundar med skräp som inte ens en hund skulle äta medan skogen ekar av gevärsskott. Här hålls gravidkurser för trettonåringar och soldatutbildning för femtonåringar; bland rostiga fordonsskelett mellan ruckliga gårdar springer hästar, katter, åsnor, höns och halvtama illrar och varje familj har en kennel av svältande byrackor.

Här är alla släkt med varandra. "En av mina svågrar är Buster Leroy, och sköt inte han din pappa en gång?" är en typisk replik. "Men!" vill man vråla redan efter fem minuter av "Winter's bone": "Röstade vi européer inte fram Barack för att han skulle fixa till just sånt här?"

Hit kommer utmätningsmannen på besök hos sjutton-åriga Ree med ett rakt besked: Om inte hennes försvunna pappa kommer till sin rättegång, död eller levande, förverkas hans borgen. Familjens hus, med två småsyskon och en apatisk mamma, går förlorat. Det är som en gammal folkvisa från depres- sionen: "Yo daddy dont show ups, yo house goes to the cops".

Och här ger sig Ree ut på en ensam odyssé i jakt på pappan, en man med många fiender, mellan hem- brännare, knarksmugglare, hustrumisshandlare, skjut- vapen, förmultnande träsk och patriarkala klaner vars försvarsmekanism är att döda den som ställer frågor. "Winter's bone" är 2010 års mest omtalade indiefilm, prisbelönad, kritikerälskad och Golden Globe-nomi- nerad (Jennifer Lawrence, välförtjänt, för huvudrollen). Ree vacklar fram, slagen men inte knäckt, bland dessa män som klamrar sig fast vid sin aggressivitet och kvinnor som klamrar sig fast vid sin överlevnads- instinkt. Och man följer hennes sökande andlöst, med den uppgivna insikten att även om det mot alla odds skulle ordna sig för Ree kan man nog ge upp hoppet om de andra där i USA:s djupaste undervegetation.

ERIK HELMERSSON

MEET THE PARENTS: LITTLE FOCKERS

Med: Ben Stiller, Robert De Niro, Jessica Alba m.fl.
Regi: Paul Weitz
Speltid: 1 tim 37 min

Censur: 7 år

Det börjar med några extremt billiga potens- och anusskämt. Sedan kommer ett inramat foto av Robert De Niro i burka. Men trots dessa utmärkta förutsättningar går det fel.

"Meet the parents: Little Fockers" är film tre i serien om Ben Stillers civilisationskrig med sin svärfar, De Niro med charmen hos en grizzlybjörn mitt emellan idet och slukandet av ett levande för. Den är, förstås, långt ifrån lika bra som ettan men ändå bättre än den motorsågsmassaker som den utsatts för av amerikanska kritiker.

Det bästa man kan säga om den är att den sällan är direkt uttråkande, ibland småkul och aldrig, aldrig hälften så provocerande och edgy som regissören Paul Weitz ("American pie") vill få oss att tro. Men ni vet vad ni får. Gags som annonseras så tidigt att man anade dem redan när Ingvar Carlsson var statsminister. Substanser som borde vara inuti kroppen men lustigt nog hamnar utanför. Skämt om att familjen heter Focker, vilket - lo and behold! - låter mycket likt ett helt annat ord. Kontrasten mellan en mesig svärson (he he) och en barsk svärfar (HA HA). De Niro på så låg tomgång att man undrar om han överhuvudtaget har en puls.

Och, vilket räddar filmen, Owen Wilson. Visst, han har gjort den här rollen förut. Men Messi har gjort hattrick förut, ändå är det tillåtet att bli imponerad när han gör det igen.

Wilson ger "Little Fockers" en extra stjärna i betyget. Men nu har det här skämtet dragits ut och blivit tunt nog.

ERIK HELMERSSON

YOU AGAIN

Regi: Andy Fickman, 2010
Medverkande: Kristen Bell, Sigourney Weaver, Jamie Lee Curtis m.fl.
Distribution: Walt Disney Pictures

Marni har finnar, brillor och tandställning. Således är hon en perfekt måltavla för skolans värsta mobbare Joanna. Brorsan är den enda som ser henne bakom ytan och blir förskräckt över att någon behandlar henne illa. Några år senare är Marni framgångsrik PR-agent och åker hem eftersom brodern ska gifta sig med... Joanna!
Sådana här ungdomskomedier är egentligen lite märkliga. Först ska vi hålla på den ”fula”, nördiga tjejen för att snart upptäcka att hon bara behöver växa till sig lite för att bli riktigt snygg och fram- gångsrik. För att få revansch räcker det inte med att bli en fin person, man måste såklart vara Holly- woodfin. Vid sidan av detta har You Again sina poänger och berättar, förvisso överdrivet larvigt, om hur mobbing faktiskt kan påverka hela ens liv. I alla fall när det kommer till relationen till mobbaren. Och visst finns det något ljuvt över hämnd ändå? De båda veteranerna Jamie Lee Curtis och Sigour- ney Weaver överspelar sina rivaliserande supermor- sor så att det till slut blir rätt roligt. I slutändan önskar jag ändå att materialet hanterades lite mindre slafsigt så att svärtan inte försvann bakom onödigt larv.

JONAS DANIELSSON