BIORECENSIONER

SMÅ VITA LÖGNER
Regi: Guillaume Canet, 2011
Medverkande: François Cluzet, Marion Cotillard,
Benoît Magimel m.fl.

En livshotande trafikolycka gör att Ludo hamnar på intensiven precis när den årliga semestern med kompisarna ska ta sin början. Kompisgänget bestämmer sig ändå för att åka och landar snart i Max flotta strandhus. Max verkar inte kunna koppla av och en tryckt spänning sprider sig över gruppen som ändå försöker leva upp till  föreställningen av en lyckad semester. Små vita lögner är förutsägbar ned till repliknivå. Filmen är dessutom stereotyp till bristningsgränsen och besannar fördomar om fransmän på löpande band genom att vara en film om notorisk otrohet, frispråkigt sex, trassliga men svallande relationer och mustiga rödtjutsmiddagar.
Trots det är Små vita lögner ganska harmlös och trevlig. Karaktärerna är så pass väl utmejslade att man också kan ha överseende med deras brister. Speciellt välspelad är relationen mellan den neurotiska Max och hustrun Véronique där små suckar och blickar säger mer om deras relation än en rejäl utskällning. Soft, lättittat och småcharmigt, lite grann som om Vänner åkte på semester.
JONAS DANIELSSON

50/50
Regi: Jonathan Levine, 2011
Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Angelica Huston, Anna Kendrick, Seth Rogen m.fl.

En dag bara slår det honom i ansiktet. Cancerbeskedet är lika obegripligt som obevekligt för den redlige Adam och med 50 % chans till överlevnad börjar nu en kamp om överlevnad och acceptera läget. Till sin hjälp har han en nybakad ung psykolog, en bufflig kompis och en skärrad flickvän han knappt ännu lärt känna.
Historien inleds rätt larvigt och rullar på ett tag utan någon egentlig styrning. Det är först när de vågar möta allvaret i både historien och Adams sjukdom som filmen lyfter. Till och med Seth Rogen blir för en stund en mindre grabbig version av sig själv. Vissa scener, som första mötet mellan terapeuten och Adams närstående där hennes insiderkunskap om familjen gör dem illa till mods, är strålande och återhållsamt talande. Det är de mer expressiva scenerna som gör filmen på gränsen till larvig. Kanske blir också det hela möjligen för sentimentalt när indierocken blir allt för smäktande, men om man någon gång får vara sentimental är det väl i en cancerfilm.
JONAS DANIELSSON

CARNAGE
Regi: Roman Polanski, 2011
Medverkande: Jodie Foster, John C. Reilly, Kate Winslet, Christoph Waltz.
Premiär: 17 februari

Roman Polanski återvänder nu och då till teaterpjäser då han skapar filmer. Med Carnage är han på det igen och på samma sätt som i Flickan och döden i formen av ett kammardrama där det mesta utspelas i ett enda rum. Ibland kan det vara trist men i fallet Carnage är det en fördel. Här förtätas inte bara karaktärernas utrymme utan också deras relationer när de två paren försöker utreda ett bråk mellan deras söner som slutade i blodvite.
Det sjuder av klassmotsättningar som blir tydliga i språket de talar förbi varandra med och hur de ser lösningar på saker. Men spänningen är inte bara mellan de två föräldraparen när maskerna väl börjar rämna handlar bråken mindre om barnens motsättningar och mer om petitesser i förhållandet mellan föräldrarna själva.
Grälet blir en accelerator för att blotta karaktärernas svagheter och Polanski lyckas verkligen blottlägga en hel del med fyra lysande karaktärsskådespelare. Inte helt oväntat är det kanske ”nykomlingen” Christoph Waltz som har svårast att hålla sin uttråkade viktigpetter på mattan. Det är svårt att vara den som släpper roliga oneliners i ett svart drama som Carnage. Han lyckas definitivt vara rolig, men blir som karaktär plattast. Förvisso är det dock inte lätt att tävla mot skådespelargiganterna Kate Winslet, Jodie Foster och John C. Reilly som briljerar i sina porträtt.
För den som gillar karaktärsdrivna filmer med briljant skriven dialog börjar filmåret 2012 onekligen bra.
JONAS DANIELSSON

J EDGAR
Regi: Clint Eastwood, 2011
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Judi Dench, Naomi Watts m.fl.

Clint Eastwood har på senare tid förvandlat varje historia han förärat sin regitalang åt till renaste filmmagi. Så när han gav sig på att berätta historien om en av USA:s mest mytomspunna personer, FBIchefen J. Edgar Hoover,  kändes det som att något stort var i görningen. Och visst, det är välspelat, snyggt och proppat med karaktärsmässiga motsättningar och frågeställningar. Å andra sidan berättar filmen ingen historia. Lösryckta bitar plockas ur Hoovers liv och kastas ut i splittrade fragment som får tolkas lite grann som de vill. Det skulle ju kunna vara ett ganska lyckat eller spännande experiment och helt i linje med Eastwoods förmåga att skapa värme och helhet hos paradoxala karaktärer och lämna dömandet till publiken.
Hoover verkar utan tvekan ha haft ett spännande liv, mest känd för häxjakten på kommunister men också för rollen i skapandet av FBI och utredningen kring kidnappningen av Charles Lindbergs barn. Men för att ha varit i  centrum för amerikansk politik i så många år är det nästan obegripligt hur man kan göra en så ospännande film. Vill man läsa en biografi så läser man den ju, vill man se en film vill man helst se en film – inte höra evighetslånga berättelser av Leonardo DiCaprio (som i övrigt övertygar både som unga och åldriga J. Edgar Hoover). Filmen J. Edgar gör sig förmodligen bättre som talbok.
JONAS DANIELSSON

MÄSTERKATTEN
Regi: Chris Miller, 2011
Röster original: Antonio Banderas, Salma Hayek, Zach Galifianakis m.fl.
Röster Sverige: Rafael Edholm, Lina Hedlund, Kim Sulocki m.fl.
Premiär: 3 februari

En av de mest uppskattade karaktärerna i Shrekfilmerna är Mästerkatten i stövlar. Här får han fritt spelrum och en hel film att charma sig in i barns, och vuxnas, hjärtan. För det är precis det han gör när han tillsammans med Humpty Dumpty och Kitty ger sig den på att hitta den där berömda gåsen som lägger gyllene ägg.
Mästerkatten är klassisk matinéfilm med en hjälte som skulle göra Errol Flynn grön, eller kanske orange, av avund. Filmen är smockad med fyndiga vändningar – som att en jaktscen slutar i en dansduell – och paralleller till all världens sagor. Det är alltså som det brukar i Shrekuniversumet.
Mästerkatten själv är en komplett hjälte med ett enerverande självförtroende men en unik förmåga att uttrycka sig i strålande oneliners. Sidekicken Humpty Dumty tillför en välbalanserad motpart och Kitty ger Mästerkatten en  chans att utvecklas. Mästerkatten är och förblir Antonio Banderas allra bästa roll.
Kanske är den lite väl fartfylld för de allra minsta, åtminstone i virvlande 3D, men jag ser fram emot att besöka biosalongen med mina barn, för då får jag se den igen.
JONAS DANIELSSON