BIORECENSIONER

THE ARTIST
Regi: Michael Hazanavicius, 2011
Medverkande: Bérénice Bejo, Jean Dujardin, John Goodman m.fl.

George Valentin är den stora stumfilmsstjärnan. Alla vallfärdar till biograferna för att se honom på det senaste äventyret. Beundrad och höjd till skyarna tycks hans liv gå som på räls. Samtidigt börjar talfilmen slå igenom och enväldet hotas av nya talanger – till exempel den forne statisten Peppy Miller som är förälskad i George. När hennes karriär och talfilmens popularitet tar fart blir George en föredetting knappt någon kommer ihåg, förutom Peppy. Jag är en sådan där dryg typ som ibland kan häva ur mig att filmkonsten dog i och med talfilmen. I viss mån är ju det en lögn men på andra sätt alldeles sant. Förmågan att berätta med bild
utnyttjas alltför sällan av regissörer som väljer att istället förklara allt med onödig dialog. Jag tror att det finns andra som kan hålla med mig. Inte minst blir det tydligt av den senaste tidens lilla, lilla trend att idag göra stumfilm som exempelvis The Call of Cthulhu (2005) och Brand upon the Brain! (2006).
The Artist är en fullkomligt underbar hyllning till stumfilmen och den kanske naiva kärleks- historien blir oerhört levande genom att sätta den i brottet mellan stum och talfilm – det gamla och det nya. Det ger ett perspektiv till den tiden som få, förutom de som älskar Chaplin kanske, kanske tänker och på ger historien en nerv. Utsökt skådespeleri, stora mängder film- historiska paralleller och en modern lek med stumfilmsformatet får mig att minnas min omåttliga kärlek till formatet – en kärlek som alltför sällan besvaras.
JONAS DANIELSSON

JACK AND JILL
Regi: Dennis Dugan, 2011
Medverkande: Adam Sandler, Katie Holmes, Al Pacino m.fl.

Okej, upplägget till den här filmen är inte svårt att förstå. ”Visst skulle det vara roligt om Adam Sandler spela tvillingar?”. ”Ja, sjukt kul. Speciellt om en av dem är en skrikig kvinna!”. ”Hahahaha”. Sagt och gjort. Ett risigt manus skrivs. Alla kompistjänster löses in så att kändisar kan göra småroller som sig själva. Sedan släpper man lös Adam Sandler i klänning! ”Hahaha!”.På riktigt är det faktiskt nästan omöjligt att ta sig igenom den här filmen. Det finns några situationer, till exempel när John McEnroe blir okristligt förbannad på en ateist eller när Al Pacino skojar om sig själv, som kanske landar okej men i övrigt är det outhärdligt. Oavsett om man lyckas börja gilla Jill eller inte så är Adam Sandler i två versioner i sådana här blöjkomedier faktiskt två för många. Det roligaste med filmen är seriöst de dokumentära intervjuerna med tvillingpar som inleder och avslutar filmen. Så kan det gå.
JONAS DANIELSSON

MARGIN CALL
Regi: J. C. Chandor, 2011
Medverkande: Kevin Spacey, Demi Moore, Jeremy Irons m. fl.

Nedskärningar pågår och personal måste sägas upp även hos börshandlarna. När avdelningschefen Eric stiger in i hissen lämnar han ett USB-minne efter sig som kommer att få ödesdigra konsekvenser. Här ryms nämligen långtgående ekvationer som visar att lånemarknadsbubblan strax kommer att spricka. Och vad gör ett jätteföretag när marknaden tvärdyker? Ja, vad gör man? Vad hände i det ekonomiska spelet kring finanskrisen 2008? Vilka stod i hetluften och hur gick diskussionerna kring lösningar? Fanns något ansvar och vem tog det i så fall? Det är stora och högst aktuella frågor som avhandlas i Margin Call. På samma sätt som dokumentären The Inside Job (2010) avhandlas bakgrunden av den eko- nomiska krisen men här på spelfilmsmanér à la teveserien Vita huset.
Margin Call är alltså en slags pratthriller om grejer man knappt fattar. Alla siffror liksom snurrar runt i rummet. Allt görs lyckligtvis halvt begripligt genom att topphöjdaren John vill att mattegeniet utan krusiduller ska prata som till ett barn eller en Golden retriever. På så sätt blir vi snabbt upp- daterade om det ekonomiska spekulationssystem som fortfarande sätter sina spår i vår vardag. ”Ekonomisk thriller” – kan det kanske vara 2010- talets främsta genre?
JONAS DANIELSSON

WAR HORSE
Regi: Steven Spielberg, 2011
Medverkande: Jeremy Irvine, Peter Mullan, Emily Watson m.fl.

War Horse är en episk film om en pojke och hans häst under första världskriget. Fast mest handlar det om Joey, alltså hästen, som mot alla odds lyckas både vara fullblodshäst, dra plogen och rädda andra hästar. Filmen spelar som en 50-talsmatiné, komplett med underhållande tysk-engelsk brytning som för tankarna till Allo allo hemliga armén. Det är sådant som gör att War Horse aningen buskis, friluftsteater. De upp- förstorade gesterna, stereotyperna, gulliga inslagen och den tematiska musiken ger filmen en teatral känsla. Det är tydligt på filmens utseende att Spielberg ville ha det så men blandat med de mer realistiska sekvenserna känns det också märkligt. Ofantligt snyggt men underligt. Filmens tydligaste förtjänster är utan tvivel de rent estetiska. Vissa scener är mästerligt komponerade, som när det brittiska kavalleriet enade rider genom meterhögt åkergräs eller under slutscenens röda himmel. Upplägget att skildra första världskrigets olika sidor ur en hästs livshistoria är också rätt smart men faller aningen på filmens skiftande natur. I ena stunden är det för Wahlströms ungdomsbok för att tilltala en äldre publik och i andra för mycket krigsfilm för att tilltala en yngre. När Joey fastnar i taggtråd är bara ett exempel på en scen som får vilken sjuåring som helst att dö Micke & Molle- döden. Oavsett filmens brister, som längden och klyschorna, lyckas Spielberg trots allt klämma fram de där känslorna och trycka på precis rätt knappar för att ge filmen en värdigt tårdrypande avslutning. Inte i klass med E.T. förstås, men ändå fullt godkänt för det matinéformat som eftersträvats.
JONAS DANIELSSON