MUSIKRECENSIONER

PONTUS DE WOLFE
“Pontus De Wolfe”
(Bra Skivor/Border)
På nätet: www.pontusdewolfe.com

Det är faktiskt intressantare att diskutera varför Pontus de Wolfes skiva låter som den gör än att prata om hur det låter. Denna så hippa unga kille med känsla för vad som är rätt verkar otroligt inspirerad av tidig Pugh Rogefeldt från sent 60- och tidigt 70-tal. Med tanke på att Pugh kommer att få en revival eftersom han är med i "Så mycket bättre" i höst är det kanske bara en föraning om vad som väntar. Mer intelligent svensk pop med proggvibbar, alltså.
Pontus de Wolfe är begåvad. Han har smarta, jag skulle kunna sträcka mig att kalla det fyndiga, texter – men musikaliskt slirar det lite. Det finns ett småironiskt tonfall som gör att han ibland faktiskt låter mer som gamla Pontus & Amerikanerna än Pugh, om ni minns dem. Jag tror inte det var meningen.
MIKAEL FORSELL

RICK ROSS
“God forgives, I don’t”
(Maybach music/Def Jam)
På nätet: www.rickrossdeeperthanrap.com

I Rick Ross musikaliska universum är allt sig likt. Det är fortfarande texter om hans egen överlägsenhet och "she a pussy ho until she give me pussy ho" över fläskiga melodier, lika smaklösa som överproducerade. Samtidigt gör Rick Ross sydstats-hiphop snyggare än de flesta. Låtar som "Hold me back" och "So sophisticated" är så massiva att man kippar efter andan. Även den 80-talssexiga "Sixteen" med André 3000 står ut. Ushers gästspel på singeln "Touch'n you" är däremot bland det tråkigaste han gjort. I omslagshäftet skriver Rick Ross själv om skivan: "jag har bemästrat konsten att utforma klassiska album, men det här vida överstiger min tidigare överlägsenhet". Nja.
NIKLAS ALICKI

YEASAYER
“Fragrant world”
(Mute/Playground)
På nätet: www.mute.com

Ambitionerna har de fortfarande. Yeasayers tredje album är lika nyfiket spretigt och samtidigt självklart sammanhållet som föregångarna. Bandet är mästare på att få syntar och maskinljud att kännas lika levande som en nyplockad midsommarbukett.
"Fragrant world" innehåller också ett par starka spår. Bäst är kanske den mörkt flämtande "Damaged goods", men få låtar når upp till den nivå som bandet satte på debuten eller uppföljaren "Odd blood". Alldeles för ofta får man en känsla av att Yeasayer kopierar sin egen formel. Det är en formel vars viktigaste komponenter är musikalisk upptäckar- och experimentlusta. Det gör den här skivan en smula... döende.
CARL CATO

FLAMING LIPS
”The Flaming Lips and heady fwends”
(Bella Union/Universal)
På nätet: www.flaminglips.com

Nästa drag från bandet som satsar allt på att slå rekord i att spela länge, hellre gör jul-rymdfilmer än singlar och som frontas av en sångare som älskar att uppträda inuti en gigantisk badboll? En skiva där varje låt gästas av en mer eller mindre galen (och mer eller mindre) stjärna som Nick Cave, Erykah Badu eller Yoko Ono. Jämfört med "Embryonic" från 2009 är The Flaming Lips nya alster mer lekpark än album. Tack för det. Med titlar som "I'm working at Nasa on acid", "Helping the retarded to know God" och "Tasered and maced" får det låta hur det vill. Och det gör det.
CARL CATO

DYLAN LEBLANC
“Cast the same old shadow”
(Rough Trade/Border)
På nätet: www.dylanleblanc.com

De flesta hyllade Dylan LeBlancs debutalbum "Paupers Field". Och förmodligen går uppföljaren samma trevliga öde till mötes, eftersom 22-åringen håller sig kvar på samma stig han slog in på 2010. Jag tänker dock inte följa honom på den stigen. Även om han gnistrar till i Neil Young-historien "Comfort me", även om "Where are you now" får passera med mer än godkänt och albumet som helhet för tankarna till både Mazzy Star, Cat Power och Jeff Buckley, är den en riktigt snooze-fest. Lyd ett gott råd och lyssna på Chris Isaak i stället.
SARA HALDERT

THE DARKNESS
“Hot cakes”
(Wind-Up/Border)
På nätet: www.theactualdarkness.com

Någonstans på vägen mellan att vara skrattretande och storslagna tappade The Darkness bort sig själva efter 2003 års briljanta debut Permission To Land. Många fattade inte vad som var poängen, och det var kanske någonstans det som var poängen för Justin Hawkins & co. Själv minns jag inte om jag egentligen brydde mig så mycket om bandets eventuella agenda, men jag minns mycket väl att jag inte blivit så glad av en hårdrocksplatta sedan Dracula var pojke. När The Darkness annonserade sin återförening blev jag varken glad eller förväntansfull. Som de flesta andra trodde jag att det tåget kört enkel resa till helvetet och stannat där. Men när jag satte Hot Cakes i spelaren insåg jag att jag faktiskt saknat dem. Det här är den värdiga uppföljaren till Permission To Land. Inte riktigt lika omvälvande, men bitvis minst lika befängd, smaklös och festlig. Ni vet så klart redan hur det låter – det är lite AC/DC, lite Queen, lite mer Queen och så en jävla massa Queen – men faktum är att Hot Cakes innehåller så många uppblåst överdrivna hårdrocksanthems att man blir helt matt. Och glad. Det är omöjligt att göra den här typen av musik bra utan glimten i ögat och det kan man väl utan att överdriva säga att The Darkness har. Lyssna bara på
She's Just A Girl, Eddie. Eller Every Inch of You. Eller Everybody Have A Good Time. Om det sedan är ett infall av morbid humor eller inte som fått bandet att göra Maiden-hårdrock av Radioheads Street Spirit (Fade Out) ska jag låta vara osagt. Men festligt är det onekligen. Man får ta Hot Cakes för vad det är; ett väldigt underhållande hårdrocksalbum. Varken mer eller mindre. Och i dessa tider duger det ganska gott. Men fattade man inte storheten med The Darkness 2003 kommer man inte att göra det 2012.
OLA KARLSSON

BLOC PARTY
“Four”
(French Kiss/Cooperative)
På nätet: www.blocparty.com

Bloc Party hade ju någonting när de kom fram. En slamrig inställning till rockmusik och en konsekvent idé om vad de ville göra, samt några hitlåtar som visade prov på ett intelligent angreppssätt till musiken. De var så bra att man trodde att det skulle komma mera. Men det gick liksom i stå och sedan blev det en lång paus. Nu är Bloc Party tillbaka, men det slamrar mest ur tomma tunnor. Jag tycker de har tappat det mesta av den finess som präglade dem i början. Det svänger liksom inte. De harvar på utan att komma fram till något som påminner om hur intelligent det kunde låta förr. Synd.
MIKAEL FORSELL