MUSIKRECENSIONER

ALINA DEVECERSKI
"Maraton"
(Emi)
Bästa låt: "Det e dark nu"

Let's face it – en sommarhit kan vara både en förbannelse och en välsignelse. Oavsett om man hatade eller älskade Alina Devecerskis "Flytta på dig" går det inte att bortse från att den är tillredd efter ett klassiskt hitrecept: en naiv men u?berstark melodi. Men "Maraton" som helhet är något annat. För om "Flytta på dig" är en fjortonårings enerverande tjatter i mobilen på tunnelbanan så är albumdebuten en döcool 29-åring på klubben. Alina Devecerskis tydliga, kyliga elektropop är en uppvisning i att göra det stora enkelt utan att tumma på svärtan. För den som orkar med referenser innebär det den hyfsat osannolika influenskavalkaden Miss Universum, Swedish House Mafia, Leila K, Veronica Maggio och ett gäng glowsticks. Alina Devecerski är uppe och nosar på full pott, men då hade hon behövt skala bort "Flytta på dej"- kopiorna "I kväll skiter jag i allt" och "Maraton", och skrivit fler låtar som briljanta "Krigar precis som du" (trummorna i slutet!) och "De e dark nu".
SARA HALDERT

DEFTONES
"Koi no yokan"
(Warner)
Bästa låt: "Entombed"

Det stora problemet med Deftones är att allt de släpper låter så förbannat bra. Nya "Koi no yokan" är inget undantag. Det här är en betongkoloss till album, men få band kan få något så tungt att verka så lätt. Skivan är bandes sjunde sedan debuten och de har finslipat sin patenterade mix av benhård metal och skimrande indierock. Det lilla problemet med Deftones är att de har fått slut på idéer. "Koi no yokan" är i mycket en upprepning av "Diamond eyes" från 2010. Gillade man den skivan kommer man inte att bli besviken nu heller, men i längden blir bandets depressiva tyngd rätt tröttsam. Deftones borde kanske ha väntat med att släppa skivan tills de lyckats skriva en vettig singel eller två.
CARL CATO

RIHANNA
"Unapologetic"
(Def Jam/Universal)
Bästa låt: "Jump"

De senaste sju åren har Rihanna radat upp fler hits är någon annan, men hennes album har varit rent utsagt dåliga – oftast bara tre låtar värda att ha. Det här är lite bättre, här finns åtminstone fem låtar som kommer att bli jättehittar så betyget blir bra, med stor tvekan. Men slutintrycket är en besvikelse. För det innebär att tio spår är ren utfyllnad. Som vanligt är Rihanna bäst när hon drar åt danshållet och får stöd av David Guetta, som på "Right now". Sämst är hon när låtarna bara mynnar ut i karibiska jamsessioner som inte leder någonstans. Kanske är det mest talande för skivan att bästa spåret är "Jump", där hon lånar v-ä-l-d-i-g-t mycket från Ginuwines 90-talshit "Pony". Det är verkligen obegripligt. Hur kan världens just nu starkast lysande kvinnliga artist få släppa så dåliga album? Det måste ju stå producenter och låtskrivare i kö för att få få jobba med henne.
MIKAEL FORSELL

KARTELLEN
"Ånger & kamp"
(Soblue Music/Universal music)
Bästa låt: "Lilla flicka"

Kartellen gjorde sig kända med singeln "Mina områden" om förorten och misären. I debutalbumet växlar gruppen upp, men fortsätter i samma anda om droger, tragiska öden och segregation – kryddat med kärlek. Det är tung, välproducerad svensk hiphop med sköna beats och texter baserade från livet i förorten. Och det tillhör den delen av svensk hiphop som imponerar på mig. I låten "Ett bättre liv" möter Kartellen Thorsten Flinck – ett intressant samarbete som är otippat fint. Och det finns fler inslag på lyckade samarbeten med bland andra Chrippa, Dani M, Myrna och Syster Sol. Det är ingen musik att lyssna på om du vill bli upplyft, men det är inte heller fel att ibland dansa på annat än rosor. Kartellen bjuder på hjärtskärande, lugn musik varvat med hård hiphop som slår underifrån. Och de gör det bra.
SHOHREH ZARE

BABIAN
"Heja dom som vinner!"
(Heptown/Sound Pollution)
Bästa låt: "Ljuset"

Med textrader som "Han hade hela livet i sin hand, men det rann mellan fingrarna som sand" är det inte svårt att fatta tycke. Om man trots det tvivlar så borde väl "Jag tänkte skriva ett kontrakt med djävulen, men hade vägrade att skriva på" räcka? Tänk dig rock på skånska och tankarna går direkt till Bob Hund. Men nej. Det är inte Thomas Öberg och hans kamrater i BH. Det handlar om Tobias Allvin och garagerockarna Babian. Nya – och tredje – albumet "Heja dom som vinner!" är ett bredare grepp på musiken jämfört med tidigare, med nya influenser som ska och folkrock. Men det är fortfarande texterna – kritiska, en liten bit sorgsna och underfundiga – som är grejen. Även om det är en bit kvar till Öbergs nivå.
HENRIK LARSSON