SIONER MUSIKRECENSIONER RECENSIONERRECENSIONREC

THE POODLES

"Performocracy"
(Frontier/Playground)
På nätet: www.poodles.se

Jag har under årens lopp haft väldigt svårt att få ett grepp om The Poodles. Lättviktiga refränglåtar för schlageräventyr har varvats med lite hårdare metalblänkare. Det är som bandet inte riktigt vetat vilken fot man ska sätta först. Det här vinglandet har gett noll credd. The Poodles har främst varit ett lättavfärdat showband, inget band man direkt ställer längst fram i skivhyllan för att visa upp. Vinglandet fortsätter på nya plattan. Extremt lättuggade tonartshöjda refränger varvas med blyfeta riff. Skillnaden den här gången är att lägstanivån är högre, inga spår faller direkt ur ramen. Samtidigt är det så kliniskt perfekt i alla bestånds- delar (och därmed utan överraskningar) att man knappt törs röra musiken utan vita handskar på sig. Bra Poodles, men snälla lite mer svårtuggat nästa gång, tack!

HENRIK LARSSON

BROLLE

"Burned by the fire"
(Cosmos)
På nätet: www.brolle.se

Brolle knep jumboplatsen i Melodifestivalen med "7 days och 7 nights" härom månaden. Vilket ben han ska stå på verkar han inte veta riktigt. Melodifestival- benet, rock 'n' roll-benet eller kanske "Ladies night"- benet? Oklart, men vem har sagt att man måste välja."Burned by the fire" är lika ambivalent.
Det är lite folkparks-rock, lite countryvibbar, en och annan såsig ballad och så ett par låtar med hitpoten- tial. Pratsjunget i den märkliga låten om Johnny Cash är rent plågsamt, medan "Since you've been gone" är helt okej. Splittrat, som sagt.
Men vore jag som ni skulle jag sätta på valfri skiva med
Chris Isaak i stället.

SARA HALDERT

SVANTE THURESSON

"Regionala nyheter: Stockholmsdelen"
(Sheriff/Warner Music)
På nätet: www.myspace.com/svantethuresson

Svante Thuresson ger sig på att tolka låtar om Stockholm. Sångerna han valt att sjunga in är covers på kända artisters hyllningar till den ståtliga huvud- staden. Bland dem märks Ulf Lundell, Olle Ljung- ström och Kent. Och ett knippe andra män. Kvinnor skriver tydligen inte låtar om Stockholm. Att Thuresson har en skön stämma är inget att orda om och det är fint att han valt att lägga rösten längst fram i produktionen. Men tyvärr har han dragit ner på jazztakten så mycket att skivan blir såsig och direkt sövande på sina håll. Allt som är spännande och edgy har slipats bort från original- låtarna, vilket gör att all feeling smetats bort. En ganska fin, men onödig skiva, då låtarna står sig bättre så som de en gång var tänkta att sjungas.

CARINA JÖNSSON

ALISON KRAUSS AND UNION STATION

"Paper airplane"
(Rounder/Universal)
På nätet: www.alisonkrauss.com

Alison Krauss är tillbaka i armarna på sina gamla vapendragare i Union Station – det har gått sju år sedan sist. I pausen har hon bland annat gjort ett utomordentligt och öronsmekande drömarbete med Robert Plant på "Raising sand" från 2007.
Med Union Station gör Alison Krauss fläckfri bluegrass, med klar och sagolik stämma. Skivan är självsäkert producerad i sin enkla och avskalade kostym. Men i längden blir det för slickat och perfekt. Inget sticker ut, inget känns farligt eller countrydirty. Det är inte alltid fel att vara polerad men här blir det lite för mycket "Bror Duktig-komplex" för att man ska orka hela vägen.

CARINA JÖNSSON

ADAM TENSTA

"Scared of the dark"
(EMI)
På nätet: www.adamtensta.com

Adam Tensta slog ned som en bomb i hip hop-Sverige 2007. Hans debutalbum "It's a Tensta thing" var, utan att överdriva, unik i sitt slag. Han rappade tro- värdigt och felfritt på engelska och fusionen av hip- hop och dansmusik var välbehövligt nyskapande. På uppföljaren "Scared of the dark" går han på djupet med sina texter, blir personlig och i vissa fall nattsvart.

I en musikalisk genre som ofta svänger sig med floskler och poserande textrader är det tacksamt att lyssna till en handfull låtar och konstatera att den här snubben tar sitt hantverk på fullaste allvar. Bäst är han naturligtvis när han kommer riktigt nära och pratar om relationen till sin missbrukande pappa och framgångens baksida. Fenomenala "For last" (tillsammans med Kleerup) är ett bra exempel på det och är utan tvekan albumets höjdpunkt. Samtidigt står bitvis "Scared of the dark" och stampar musikaliskt. Låtarna kommer och går och det känns som nyanserna är för små. En del intressanta samarbeten lyfter helheten, men någonstans hade det varit befriande om han vågade lämna de ibland tungrodda beatsen för ett, tja, glättigare ljudlandskap.

NIKLAS KJELLBERG

MOHAMMED ALI

"Vi"
(Bad Taste Records/Border)
På nätet: www.mohammedali.se

Mohammed Alis "Vi" dimper ner i en tid där det blåser svinkalla vindar i Sverige. Och liksom på sin föregångare "Processen" från 2009 vågar duon skildra vårt samhälle rakt upp och ned.
Via vardagsbetraktelser gnager de in frågor som berör oss alla. Med raka texter om orättvisorna i samhället gör de ett viktigt inlägg i debatten 2011. Bristerna i integrationsförsöken och utanförskapet som följer i dess kölvatten. Att aldrig få chansen i arbetslivet, att alltid vara en outsider. Musikaliskt sett är Mohammed Ali inte nyskapande med sina bakåtlutade, släpande beats, men det är inte det viktigaste. Texterna är MA:s styrka. Det borde vara obligatoriskt för alla skolungdomar att lyssna på Mohammed Alis ord och sedan disku- tera hur vi ska styra upp det här samhället. För det handlar om oss. Om "Vi".

CARINA JÖNSSON

EVA EASTWOOD

"Lyckost"
(Border Music)
På nätet: www.evaeastwood.se

Det är verkligen svårt att förstå till vilken publik Eva Eastwood vänder sig med sin puttriga retropop. Att påstå att hennes senaste skiva "Lyckost" är 50-tals- doftande är en grav underdrift. Hon försöker med stor ansträngning få det att låta exakt som om hennes musik är inspelad i slutet av 50-talet, bort- glömt i något arkiv och nu återupptäckt. Musikmässigt är det kompetent och texterna är väl i all sin enkelhet, tja...oförargliga. Men vad jag inte kan förstå är varför hon väljer att göra musik som känns helt otidsenlig. Det är som om en författare skulle sätta sig ned och skriva en roman på gammalsvenska. Det låter bara kitschigt och inte särskilt ärligt.

NIKLAS KJELLBERG

LITTLE MAJORETTE

"Rifle heart"
(Universal Music)
På nätet: www.myspace.com/littlemajorette

Det klämkäcka visslingsintrot i singeln "Bite the bullet" och klockspelet i "Love of Brian" säger en del om hur Little Majorette vill uppfattas. Det ska vara lite ironisk kitsch, lite vaudeville, lite lyxig bohem- känsla. Och visst lyckas trion Zoe Durrant, Petter Winnberg och Nils Törnqvist skapa en egen ljudvärld åt sin drillflicka (majorette) på debutskivan "Rifle heart". Tyvärr är låtarna inte tillräckligt starka för att bära hela vägen, den svala bossan i "Undercover" och Zoe Durrants visksång till klubbiga "Never be the same" går rätt spårlöst förbi. Mest anmärkningsvärd är titellåten, där Tommy Körberg kallats in som gästsångare. I "Rifle heart" framförs Little Majorettes musik plötsligt helt utan ironiska blinkningar.

SARA ULLBERG